Vi flyttar med jobbet nu, så egentligen passar det bra att det inte är "min vecka" men det kommer ta tid innan jag vänjer mig vid att vara utan honom så länge. Jag tycker ärligt talat det är helt rubbat att jag är tvungen till att lämna bort ett litet barn, som jag först burit på i magen i flera månader och sen spenderat nästan varje dag med..fram tills nu. Jag vet att rutiner är det bästa för Samuel, och även för mig och min vardag, men att det skulle vara så här jobbigt hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Det har varit full rulle hela dagen med flytten på jobbet och det som hör till, så jag har inte hunnit att tänka på det fören nu. Allting bara brast när jag kom hem och hans lilla rum står där alldels tomt, hans små skor i skohyllan och pottan i badrummet. Men ingen liten pojke." En vecka" tänker väl ni, "det är väl ingenting". Jo! Det är det faktiskt, för mig är det en vecka för mycket, och jag tycker inte att vänja sig vid att vara utan sitt barn är något man ska behöva vara med om.

Tycker ni att jag överdiver nu?En vecka hos mamma, och en vecka hos pappa, det är väl fullt normalt?

Ja absolut! Dock inget som jag föredrar, eller rekomenderar.

Förhoppningsvis är det värst nu i början,och det viktigaste är faktiskt att han har det bra.

Nu har jag i alla fall fått uttryckt mig och rensat skallen lite. dags att sluta grina och sova istället. Kommer bli en lång dag i morgon. Riktigt fina nya lokaler vi har fått och det ska bli riktigt skoj att komma i ordning.

Godnatt..